En annan nystart!

Hej där! Jag har inte skrivit i min blogg här på oerhört länge. Cirka sex månader. Jag tänker dock inte skriva vad som hänt under de 6 månaderna!

Däremot tänker jag göra en helt ny start! Dvs, skriver om mig osv. Lite mer information än du förut kanske visste.

Jag heter Christoffer Wiik, är f.n 17 år. Fyller 18 den 31a Oktober, ser väldigt mycket fram emot det! Jag läser år 3 på Teknikprogrammet vid Dragonskolan.  För drygt åtta år sedan (give or take något år) så blev jag diagnostiserad med sjukdomen Ulcerös Kolit. Ulcerös Kolit är en inflammation i tjocktarmen, som kan vara väldigt jobbigt. Det är egentligen första gången som jag har gått ”public” med den.

I början så mådde jag dålig hela tiden av den, vanliga symtom är trötthet, en hög toalettbesöksfrekvens (10-20 ggr per dygn), illamående, svettningar osv. När man upplever dessa symtom så har man en sjukdomsperiod som i folkmun kallas för skov. Dessa skov påverkar mig både socialt och psykiskt. Jag har mycket frånvaro i skolan, och har kanske på sistone blivit mer självcentrerad. Jag ber väldigt mycket om ursäkt ifall du eller någon du känner har tagit illa vid sig pga ”arrogans”.

Som sagt, i början av sjukdomen så var jag ganska sjuk rätt ofta. Det hjälptes ofta med kortison, prednisolon. Det är i tablettform och det var väldigt underbart att få bli frisk! Upp och ner gick det under åren, tills jag började årskurs 9. Då kom det tyvärr ett mer ”akut” skov, som innebar att jag var tvungen att åka in och bo flera nätter på NUS (Norrlands Universitets Sjukhus). Fick börja med en s.k ”tarmvila” vilket innebar att jag inte fick äta något på en hel helg, levde då på mitt dropp. Många kilon tappades under hela det där ”akuta” skovet. I vilket fall som helst så hjälpte inte tarmvilan och fick då kortison först i tablettform och sedan intravenöst (alltså rakt i blodet), tyvärr hade det ingen effekt och jag började undrade på om en operation var på g. En sådan operation hade medfört att jag hade tagit bort tjocktarmen, och så småningom sytt ihop tunntarmen med ändtarmen. Under tiden ändtarmen och ska få vila ska man då ha en stomi. En stomi är det många kallar för ”påse på magen” och i princip drar man ut tunntarmen genom magen. Vet inte så mycket om det dock. Efter ca 6 månader tar man bort den och syr ihop änd och tunntarm.

Det var det inte tal om turligt nog. Jag fick istället sondnäring, alltså en slang genom näsan ner i magsäcken där jag fick flytande ”energi”, samt att jag fick börja med medicinen Remicade. Remicade är en intravenös medicin som jag tar ca var 6e vecka.  Det kombinationen plus mina underhållsmediciner (då var det asacol samt asatioprin) lyckades häva det akuta skovet.

Jag mådde bra i ca ett år efter det, vilket var underbart. Tyvärr var och är rehabtiden efter ett jobbigt skov väldigt jobbigt det med. Jag kunde knappt gå de första dagarna. Springa var jag tvungen att ”lära” mig igen. Jag föll faktiskt, för jag hade ingen balans, när ja försökte på fotbollsplan. Det var en av de skummaste känslorna jag nånsin haft.

Cirka 10-11 månader efter det skovet så beslutade läkarna att jag skulle sluta upp med Remicaden. Det funkade bra i cirka en-två månader. Sedan fick jag ett nytt skov, turligt nog inte lika allvarligt som de ett år innan. Jag fick kortison i tablettform, som funkade helt okej ett tag. Det funkade inte hela vägen ut, utan de beslutade att jag skulle börja ta Remicade igen. Det tog kol på det i ungefär 4-5 månader, sedan var det dags för ett skov igen.

Det skovet som kom på hösten förra året, hjälpte inte Remicade , Asatioprin och Prednisolon som jag hoppats. Läkarna valde att prova en annan medicin, ett cellgift vid namn Metotrexate. Det är ett väldigt svagt cellgift, så ja har kvar allt hår på skallen. Det och Remicade visade sig vara ett vinnarpar och det gick nästan ett helt år till problemfritt.

Nu är vi här. Jag har återigen ett skov, turligt nog inte så allvarligt som något av mina tidigare, men fortfarande illa nog så jag missar skolan. Det är troligen pga en miss av mig själv. Jag glömde nämligen ta min Metotrexate som jag tar på en veckobasis. Veckan därpå började jag genast må sämre. Jag har inte varit i skolan på dryga 2 veckor nu, och tyvärr så drabbas jag av det på många olika sätt. Jag har konstant press på mig själv att bli bättre, så ja klarar av att gå i skolan.

 För övrigt så vill jag också säga det att när man har den här sjukdomen så måste man veta vart det finns en toalett i närheten.  Är jag på ett ställe, och inte vet vart det finns en toalett eller OM det finns så får jag panik. Ofta sätter denna panik igång min mage, och det blir en ond spiral. Det gäller även när jag är ”frisk”, så att säga.

Jag är ju inte bara min sjukdom, absolut inte. Även om mycket på den här bloggen nu kommer att handla om hur det är att leva med Ulcerös Kolit så är jag också en människa med känslor etc.

Förutom sjukdomen så har jag tränat handboll i många år, la dock ner det när jag inte ville flytta och gå handbollsgymnasiet i stockholm. Kom in där efter en uttagning. Jag har funderingar på att ta upp det igen, och har mailat UIK’s tränare om att få provträna, och det ska jag göra såfort jag lyckas vända mitt skov jag har nu.

Spelar också fotboll i Ersboda och i ”soon-to-be”korpenlaget FC Uber (www.fcuber.com), vilket är riktigt riktigt roligt!

Sen spelade jag i ett band, FC (Fucking Commercial) och ska snart starta ett nytt med lite kompisar. I umeå är det mycket ungdomsband, och det är riktigt kul faktiskt!

Är det nu något du undrar över, var inte rädd att kommentera eller adda min msn, coffe98@hotmail.com .

Peace, Chrille