Hyperaktiv, och kan inte sova. Varför? Ingen aning.
Det är något som ligger och gror i mig, jag kan inte räkna ut vad det är. Jag kan verkligen inte räkna ut vad det är. Men then again… jag kan inte räkna ut någonting längre. Jag kanske verkar som världens mest säkra person, särskilt om mig själv. Ska sanningen fram, så är det långt ifrån så. Jag är så förvirrad, om allting.
Min mage sätter alltid stopp för allting. Kan inte förstå det. Jag saknar handbollen något fruktansvärt för övrigt. Jag saknar också trolleriet. Jag saknar det som gjorde mig till mig helt enkelt. Varför känns allting så ovisst? Jag har aldrig känt en sån här ovisshet, och en sån här “fel-känsla” av den här styrkan förut. Jag kan inte ens lista ut vad det är som är fel. Om det är någon som vet, snälla tala om det för mig.
Jag har så mycket att säga, men ingenting kommer ut. Jag har allt att säga, men ändå inget. Jag får allt stöd jag behöver runtomkring mig, men ändå inte. Jag lever mitt liv, men ändå inte.
Det finns vissa människor som betyder mer för mig än för andra. Tyvärr, men det är så, och det låter kanske lite … fierce. Det har förmodligen alltid varit så, och kommer alltid vara så. En sak jag lärt mig, är att aldrig knuffa bort dem som betyder mest. Det skapar ett tomrum.
Får en liten kortisonkur at the moment, men vi får se hur det går. Det är cirka 3 veckor till nästa Remicade, tror jag – så har jag riktigt otur så kommer allt bli ännu värre. Jag vet inte riktigt till vem jag kan vända mig med såna här problem, det finns inte riktigt någon som förstår dem längre. Jag uppskattar dock allt jag har.
I am but a man, so a man I shall be.
I am but a fish, so a fish I shall be.
I am but a stupid phone, so a stupid phone I shall be.
