Ta honom i gränden, på vägen hem
Hela världen vet att hans sista chans är bränd
Så krossa alla tänder, en efter en
Och om han inte fattar
Börja om igen

Jag känner mig som om jag bara ”lever”. Kan jag vända det?

Lever?

Det är något som ligger och gror i mig, jag kan inte räkna ut vad det är. Jag kan verkligen inte räkna ut vad det är. Men then again… jag kan inte räkna ut någonting längre. Jag kanske verkar som världens mest säkra person, särskilt om mig själv. Ska sanningen fram, så är det långt ifrån så. Jag är så förvirrad, om allting.

Min mage sätter alltid stopp för allting. Kan inte förstå det. Jag saknar handbollen något fruktansvärt för övrigt. Jag saknar också trolleriet. Jag saknar det som gjorde mig till mig helt enkelt. Varför känns allting så ovisst? Jag har aldrig känt en sån här ovisshet, och en sån här ”fel-känsla” av den här styrkan förut. Jag kan inte ens lista ut vad det är som är fel. Om det är någon som vet, snälla tala om det för mig.

Jag har så mycket att säga, men ingenting kommer ut. Jag har allt att säga, men ändå inget.  Jag får allt stöd jag behöver runtomkring mig, men ändå inte. Jag lever mitt liv, men ändå inte.

Det finns vissa människor som betyder mer för mig än för andra. Tyvärr, men det är så, och det låter kanske lite … fierce. Det har förmodligen alltid varit så, och kommer alltid vara så. En sak jag lärt mig, är att aldrig knuffa bort dem som betyder mest. Det skapar ett tomrum.

Får en liten kortisonkur at the moment, men vi får se hur det går. Det är cirka 3 veckor till nästa Remicade, tror jag – så har jag riktigt otur så kommer allt bli ännu värre. Jag vet inte riktigt till vem jag kan vända mig med såna här problem, det finns inte riktigt någon som förstår dem längre. Jag uppskattar dock allt jag har.

I am but a man, so a man I shall be.
I am but a fish, so a fish I shall be.
I am but a stupid phone, so a stupid phone I shall be.

Fucking mage, och fucking allt.

Följ alltid ditt hjärta. Låt ingen annan bestämma åt dig.

After all this time?
Always.

Min mage kommer bli min död.

Världens sämsta natt inatt. Inte kunnat sova, typ alls. Aldrig haft sån stark huvudvärk som då. Jag tar väldigt sällan värktabletter, men var fan tvungen att ta två.

2012 skulle bli ett bra år… det har ju börjat ”jättebra”.

Och magen jävlas som fan.

Ams, fk, csn och min läkare på samma dag.. bläk.

När fan hann det bli så här dåligt? …

Har inte ens en PLAN, orkar inte ens engagera mig i ngt…

När ska jag få sova? När ska jag få ro?

Allt jag kan tänka på är att jag verkligen inte playade. Jag orkar inte längre någonting.

FML

Jag orkar seriöst inte. Jag är trasig, och vet inte om jag nånsin blir hel igen.